...var verkligen en prövning, men det var jätteskoj! 18.500 löpare var anmälda, 13.700 kom i mål. Jag startade i startgrupp F, längst bak, så när startskottet gått tog det mig 7 minuter att komma fram till startlinjen.(Min tid togs från det att jag passerade startlinjen). Kul att nämna var att bajamajorna som stod strax efter start var välbesökta av löpare som sprungit ca 10 meter!
Vallhallavägen var skön; det var skugga! Annars uppmätes 29,5 grader i Stockholm igår, så värmen var nog det som var jobbigast.
Men, vilken folkfest! Överallt stod folk och ropade, tom poliserna i tjänst vid Kungsträdgården 2:a varvet stod och skrek!
Och, vilken vacker bana! Att springa mitt i City, förbi Strandvägen, Slottet och Slussen med allt vatten!
Första varvet kändes mycket bra, och halvmaran gjordes på 2:15. Då började jag verkligen tro att jag kanske skulle kunna gå under 5 timmar som var målet från i höstas. Djurgården andra varvet var tungt; det kändes bättre att komma in på Strandvägen igen med all publik och hejarop. Västerbron var OK; det var backen upp till Västerbron som var värst. Banan är annars rätt så plan, och jag har under mina träningsrundor kört mycket backar, så egenligen är det inga problem. Men, att ta en backe efter 37 km (Torsgatan) det känns! Speciellt som det vid Centralen sa "klick" och jag tappade en del av en tånagel.
Min taktik var annars att aldrig gå. Börjar man gå då är det svårt att börja spring igen. Stilen efter så många kilometer är väl inget vidare, men vad gör väl det?
Känslan att springa in på Stadium efter 42 km var obeskrivlig, och bara den kan kanske få mig att springa nästa år också, trots att jag tänkte efter 41 km att "en gång i livet, aldrig mer".
1 kommentar:
Jag ser upp till folk som sprungit marathon som gudar, kan inte i min vildaste fantasi förstå vad fanken det är som gör att ni klarar det!
Du är sjukt cool!
Skicka en kommentar