Eftersom jag var på resande fot i måndags, och igår jobbade sent, så har vår lilla hund fått alldeles för lite motion de senaste dagarna. Idag var jag ledig, och det betyder lång springrunda i skogen, Scillas älsklingsplats!
Jag släppte henne, och hon for runt som en tok! Precis när jag börjar springa, far hon förbi mig, och sen händer något. Hon tvärstannar, lyfter tassen högt och skriker. Jag har aldrig tidigare hört henne skrika på det sättet!
Jag går fram till henne (hon skriker fortfarande) och hon lägger sig ner. Jag klappar henne och pratar lugnande. Efter ett tag tystnar hon, och jag undersöker tassen. Jag hittar inget. Vad ska jag göra? Ska jag gå hem, kan hon går? Jag beslutar mig för att låtsas som om inget hänt. Jag reser mig upp och säger med hurtig ton: Kom Scilla, så springer vi vidare! Och det funkar! Allt är glömt! Hade hon fortfarande haft ont så hade hon inte kunnat fortsätta, men precis som små barn så glömmer hon snabbt om hon tänker på annat.
Den fortsatta snörran gick helt problemfritt, och under eftermiddagen blev det en timme till under den tiden som Nonno och Lucas spelade badminton. Så....idag gick det ingen nöd på byrackarn!
1 kommentar:
Men, vad konstigt! Tur att det gick över!!
Själv känner jag mig faktiskt piggare, trots att det är mycket att göra. Det har nog att göra med att modet är betydligt mer uppåt nu!
kram
Skicka en kommentar